NostalgiNörden

En varm dag sensommaren 1995 stod jag ensam på gården till mitt barndomshem och tittade ut.

Varmt luft blåste i mitt ansikte medans jag långsamt såg ut över Göta Kanal.

Gräset, vattnet, vinden. 

 

Om någon vecka så skulle skolan början igen.

Jag vet inte om det var någon ångest över sommarens slut eller bara ångest i största allmänhet som drog över mig där jag stod barfota i det långa gräset.

 

Jag har alltid varit ett typiskt inomhusbarn.

Trivts bäst på mitt rum bland mina filmer, böcker & serier.

Trivts bäst i min lugna trygga vrå där inget kan röra mig och min fantasi ta mig till platser och äventyr som jag är i full kontroll över.

För jag vet att jag alltid närsomhelst bara kan öppna ögonen och snabbt vara tillbaka i mitt rum på övervåningen i huset där jag känner varje vrå.

 

Dessvärre tvingade mina föräldrar mig ofta att vara utomhus. Dom hade förmodligen goda intentioner men i efterhand är jag inte säker på om det gav mig några speciellt goda framtida egenskaper.
Jag tyckte inte om solen. Jag tyckte inte om vinden. Jag tyckte inte ens om gräset.

 

En sommar två år tidigare så hade jag lycklig sprungit barfota på samma gräsmatta jag nu stod på.

Lyckan hade plötsligt omförvandlats till skräck då jag kände ett plötsligt stick i foten.

En stick och sedan smärta. Jag lyfte hastigt upp foten ur gräset för att se vad som avbrutit mitt glädjesprång.

Under foten satt en tjock humla med sin tagg djupt inborrad i min sula. Humlan var fortfarande vid liv och surrade för full hals allt medans den försökte göra sig fri från min fot.

Jag skrek.

Efter ett tag så tvingade jag mig själv till att försöka slita loss humlan. En snabbt ryck.

Ny skräck. Halva humlan satt kvar. Jag tyckte mig se blod i den nu halvt kapade insektskroppen.

Jag skrek ännu mer. Detta var ren skräck.

Ett nytt försök. Ännu ett ryck. Nu var hela kroppen borta men taggen satt kvar.

Jag ryckte bort även den. Sedan haltade jag ledsamt och uppgivet den lilla vägen tebax till huset.

Sedan dess visste jag att inte ens gräset var ofarligt. Och där stod jag nu på nästan exakt samma ställe.

Foten sved lätt av sinnesminnet från den väldiga taggen.

Mina föräldrar jobbade i trädgården. Kanske hade vi besök. Jag minns inte.
Det kändes som att dom alltid försökte bygga om huset.

Alltid var det nån vägg eller källarutrymme som kunde förändras till det bättre. Morfar som varit med och byggt ölandsbron en gång i tiden brukade sitta i allehanda byggställningar och snickra på utsidan av huset. Exakt vad han gjorde har jag fortfarande ingen aning om.
Det var inte förens långt senare som jag insåg att ett hus måste renoveras & målas om med jämna mellanrum. Alltid är det någonting.

Idag var en sån dag jag blivit tvingad att vara ute. Så därför stod jag nu på gräsmattan framför huset med ångest utan att veta vart jag skulle ta vägen. Jag försökte desperat komma på något att göra.
Problemet var att alla mina leksaker var inomhus och fanns verkligen ingenting roligt jag kunde hitta på.
Jag kämpade förtvivlat och ångesten växte sig starkare. Jag visste dessutom om att skolan skulle börja igen om bara några dagar och kanske blev pressen extra stor att faktist göra nånting med den lilla lediga tid som fanns kvar.

Till sist gav jag upp.

Jag satte mig ner i gräset jämte den långa vita stupränna vid hörnet av huset.

Desillusionerad och ledsen stirrade jag ner i marken. Ett rop på hjälp.
Min mamma gick förbi och undrade hur det var med mig.

"Mamma, jag har ingenting å göra", utbrast jag.

"Jag har ingenting å göra" "Ingenting å göra".

Jag minns inte vad som hände sen. Jag minns bara att mina föräldrar var oförmögna att hjälpa mig.

Kanske gick ångesten över, kanske inte.

Men en sak var säker.

Där och då bestämde jag mig för att aldrig någonsin mer hamna i samma situation igen.
Där och då bestämde jag mig för att aldrig mer ha tråkigt.
Där och då inledde jag kampen.
En kamp som pågår än idag.

 

/Johan Salberg, 17 Maj 2015