NostalgiNörden

En blogg som innehåller Humor, artiklar, recensioner och allehanda nördigheter. Allt framfört på ett ganska komiskt sätt.

Grotesco på Scalateatern - Vilken jävla röra!

Kategori: Allmänt, Grotesco, Johan Recenserar, Nördiga Artiklar

 
 

Jag har varit ett fan av Grotesco sedan deras pilot-avsnitt i Humorlabbet som sedan gav dom sin egna tv-serie.
Jag skrev ett oerhört positivt blogginlägg back in the day där jag mer eller mindre hyllade gänget som
det nya Varanteatern. Senare fick jag ett mail av regissören Micke Lindgren där han tackade för berömmet men också påpekade att varan-tv inte var någon större referens för gänget. Något som kan te sig lite märkligt i efterhand då dom namedroppar David Wiberg-karaktären Goodzilla Hårdisksson i säsong 2 av Grotesco....but i degress.

Såhär i efterhand kan man säga att Grotesco aldrig riktigt levde upp till det där första pilot-avsnittet.
Det är fortfarande det mest kompletta dom har gjort. Att varje avsnitt av deras tv-serie skulle kunna hålla en sån kvalité var möjligtvis önsketänkande men med Varan-Tv i mitt goda minne så visste jag att det var möjligt.
Grotesco serierna är en väldig blandning och nivån går upp och ner och åt alla håll.
Briljanta klassiker kan varvas med total smörja som någon i manusrummet borde rensat bort på idé-stadiet.

Detta för oss till den hyllade Grotesco på Scalateatern.
I över två år har jag inte hört annat än hyllningar från alla håll över denna föreställning.
Dessvärre hade jag aldrig möjlighet att se den själv eftersom att den var slutsåld in i absurdum.
Så populär var den!
Därför var det en positiv överraskning då jag råkade notera att svt skulle sända en filmad version under gårdagskvällen.

Vad finns det att säga om denna föreställning?
Jag vet inte. Min spontanta känsla är att bara för att man kastar en massa random saker i rasande tempo
mot en vägg så betyder det inte att något nödvändigtvis stannar kvar.
Den spontana känslan blir det gamla mossiga - Vad var poängen med det där?
Eller ännu värre - Vad var syftet?

Inga nummer i föreställningen kan betraktas som direkt roliga.
Iaf inget av dom nya numrena. Ja just det. Detta är alltså inte en helt ny föreställning utan en
mush mash av nya nummer och rehash av gamla sketcher från tv-serien.
Ett ganska märkligt grepp. Dom som sitter i publiken har ju med största sannolikhet
redan sett Bögarnas fel & Tingeling. Med tanke på att dom framförts i Schalgerfestivalen
respektive Allsång på skansen. Sen är det ju frågan vem som går och ser Grotesco på Scalateatern utan
att ha sett ett enda avsnitt av tv-serien och dessutom lyckats missa dessa virala succér som Ett kilo mjöl.
Ytterst få skulle jag tro. Det är ytterst plågsamt att se en flera år gammal viral youtube-succé
spelas upp på scen med samma manus och där alla i publiken redan vet exakt vad som ska komma.
Humor kräver överraskning och när ingen i publiken blir överraskad så är det direkt sorgligt att titta på.
Dessvärre är dess nummer, dom gamla klassikerna dom enda som en gång i tiden iaf skulle kunna ha kallats för roliga.
Det övriga materialet sviktar drastiskt. Jag har sett bättre parodier på lokalrevyer -
PÅ LOKALREVYER!

Inget nummer tillåts landa utan allting går i ett hiskeligt tempo.
Vad var det där? E vi i helvetet nu. Jaha så nu e djävulen på dagis och vi har en sketch om dagis ehm nähä nu e vi tebax i helvetet å här kommer lokalrevyn.
Allt blir bara en enda stor röra som inte tycks leda någonstans.
Att tempot är en front för att täcka upp för luckorna i sketcherna är en teori..
"Jaja om vi bara kör i ett högt tempo så märker ingen att den inte är rolig".

Ett märkligt val är att ha "Det ballar ur"-mannen dyka upp vid två tillfällen och berätta om hur han vill att sketcher ska balla ur. Vi får sedan se en sketch där en överklass-familj firar sin dotters student.
Sen följer en scen där inget ballar ur och istället hamnar vi i en sketch där Per Andersson försöker
sälja kräftor över telefon till tjejen som tar studenten....ehm ja just det.
Konstigt kan tyckas, men roligt....nääääe? 

Även "Det ballar ur"-snubben klagar i slutet.Här kan man tänka sig att han kommer återkomma som en röd tråd under resten av kvällen för att slutligenfå sin urballning mot slutet...men nope. Han kommer aldrig tillbaka. Dessa två inhopp är det enda han gör i föreställningen.Så det är bäst att ni skrattade er förärvade åt när han berättade om vilken sorts humor han gillar fördet var tydligen meningen att vara en galet rolig monolog av något slag. I övrigt har han inget som helst syfte.Inte ens i Ett kilo mjöl-sketchen dyker han upp(Som i tv-serien) utan istället kommer Claes Eriksson ut. Vilket återigen är väldigt kosntigt(Och även intressant då jag gillar Claes Eriksson), överraskande och somungdomar säger "Random". Men jag kan fan inte sträcka mig till att tycka att det är speciellt roligt.

Förmodligen för att sketchen jag nyss tvingats bevittna är en sketch jag såg hundratals gånger för sex år sedan och sen dess är ingraverad i min ryggrad för resten av livet och därför var mer eller mindre plågsam att bevittna.
Intressant: Ja - Roligt: Nej

Så summa summarum. Inga nummer är roliga och dom enda nummer som är det har publiken redan sett.
Grotesco på Scala är ekvalenten av en 3-åring som kastar bajs på en vägg och hoppas att det
ska både fastna och bli roligt. Reaktionen från publik/föräldrar borde också bli ungefär densamma.

Nämnde jag att jag gillar Grotesco?
Det kanske säger nått om hur dåligt detta är.

/NN

Regissörer och skådespelare

Kategori: Allmänt, Filmer, Skådespelare

Jag gillar många olika skådespelare och jag gillar även många olika manusförfattare och regissörer. Jag uppskattar dom alla på olika sett men det finns en detalj när det kommer till samarbeten som jag kan störa mig lite på. Jag uppskattar Tarantino, Bergman, Allen, Nolan & Kubrick på helt olika sett. Deras filmer är allt som oftast väldigt bra och det är såklart det viktigaste och jag tar ingenting ifrån dom men det som stör mig när man överblickar somliga regissörers karriärer är deras förhållande till casting av skådespelare.
 
 
Quentin Tarantino blir ofta uppmärksammad för att revitalisera "bortglömda" skådespelare genom att casta dom i sina ofta briljanta välskrivna roller vilket såklart leder till att den "bortglömde" skådespelaren får ett nytt uppsving i karriären. Exemplen är många: John Travolta, Lawrence Tierney, Pam Grier, Robert Forster, David Carradine, Michael Parks, Daryl Hannah, Don Johnson etc och till viss del även Kurt Russel, Uma Thurman, Michael Madsen & Jennifer Jason Leigh. Tarantino har dock påpekat vid ett flertal tillfällen att han inte gör detta som någon sorts gimmick utan att han helt enkelt ansåg att dom skådespelarna var dom bästa för just dom rollerna och att han har ett bättre minne än dom flesta castare när det kommer till skådespelare och deras kvalitéer. Han menar att skådespelare som en gång varit briljanta inte slutar vara det bara för att dom inte blir castade i stora filmer längre. Deras kunskap finns kvar och problemet ligger snarare hos castare och studiofolk som trycker på för att casta dom för tillfället nyaste och hetaste skådespelarna på marknaden istället för dom som kanske passar bättre till rollen. Och gång på gång bevisar han alla rätt.
 
Tarantinos stävan efter att alltid hitta den bästa möjliga skådespelaren för en roll gör även att han kan upptäcka nya stjärnor från oväntade håll. Jag har till exempel svårt att tro att någon annan regissör i världen ens hade kallat in den då relativt okände tyske tv-skådespelaren Christoph Waltz för att ens få läsa för rollen som Hans Landa. Man Tarantino gav honom chansen och två oscars senare är Christoph Waltz än av världens mest respekterade skådespelare.
 
Av detta kan vi lära oss att dom bästa skådespelarna inte alltid är dom med mest klout i branschen. Detta visade sig än en gång i Tarantions senaste film The Hateful 8 där han dragit ihop ett som han själv kallar det "Tarantino dream team". Han samarbetar återigen med Tim Roth, Michael Madsen, Samuel L Jackson, Kurt Russel och Walton Goggins. Av dessa fem är det egentligen endast Samuel L Jackson som i dagsläget kan anses vara en nuvarande "A-lister" i Hollywood. Tim Roths karriär har gått knackigt, Madsens än mer, Walton Goggins är en visserligen bra men relativt obskyr tv-skådis och Kurt Russel gör mest B-filmer och är långt ifrån sin forna stjärnstatus.
 
Skälen till varför det har blivit så kan diskuteras i evighet. Men inget av dessa betyder att dom har blivit sämre skådespelare. Snarare tvärtom. Och Tarantino glömmer inte. Med tanke på Tarantinos framgång kan det därför ibland störa mig att regissörer som Woody Allen och framförallt Christopher Nolan alltid tycks casta skådesplare som är "heta" för tillfället istället för att fortsätta arbeta med skådespelare som dom vet är bra och dessutom har jobbat med tidigare.
 
I Nolans fall finns det såklart stora ekonomiska intressen och därför även många påtryckningar från studiofolk att casta "Folk som drar pengar". Men han har ändå lyckats få med Michael Caine i så gott som alla sina filmer efter Batman Begins. Frågan är varför han är undantaget snarare än regeln.
 
I sin genombrottsfilm Memento har han tex castat Carrie-Anne Moss & Joe Pantoliano. Båda heta efter The Matrix. Även huvudrollsinnehavaren Guy Pearce kan sägas ha varit på uppgång vid tiden för filmens produktion. Då Memento idag anses av många vara ett modernt mästerverk så kan man såklart fråga sig varför Nolan valt att inte arbeta med någon av dessa skådespelare igen. Kanske passade dom inte in i dom filmer Nolan gjort sen dess. Det är säkert hans ursäkt om du skulle fråga honom.
 
En mer trolig anledning är att ingen av dessa tre anses vara speciellt eftertraktade av studios på samma sett idag som dom var då. Istället väljer Nolan nästan uteslutande att arbeta med skådespelare som är "Heta för tillfället". Hugh Jackman i The Prestige, Heath Ledger i The Dark Knight, Ellen Page & Dicaprio i Inception eller Matthew McConaughey & Jessica Chastain i Interstellar. Alla a-listers och påpassligt nog väldigt heta just vid tillfället när dom blev castade. Visst kan man göra ett case för att han tidigt plockade upp Joseph Gordon-Levitt och Matt Hardy samt gjorde helt rätt som castade Heath Ledger(Då väldigt het efter Brokeback Mountain) som Jokern i The Dark Knight men man kan ändå se en tydlig skillnad i resonerande.
 
Det finns såklart mycket mer att diskutera kring detta och många olika infallsvinklar att ta i beaktande men som ni märker eleverar jag mer åt Tarantions filosofi än åt Nolans i det här fallet.
 
Om jag fick chansen skulle jag personligen casta Benny Haag såfort jag bara kunde i vad som helst.
 
 
 
//NN

Johan & Ellis Podcast: Avsnitt 2 - Med Smak Av Björnbär

Kategori: Allmänt

 
 

NYTT AVSNITT!
Johan & Ellis podcast Avsnitt 2: Med Smak Av Björnbär
Där våra hjältar gräver vidare i Familjelivs till synes outömliga forum, går igenom hur man bäst berättar en anekdot samt avslöjar vad Grevinnan & Betjänten egentligen handlar om.
Mycket Nöje!

Se på youtube eller ladda ner MP3:a HÄR