NostalgiNörden

En blogg som innehåller Humor, artiklar, recensioner och allehanda nördigheter. Allt framfört på ett ganska komiskt sätt.

Den Blomstertid Nu Kommer - Tankar

Kategori: Allmänt, Crazy Pictures, Film Recensioner, Filmer



Såååå.....
Jag såg en tidig visning av Crazy pictures långfilmsdebut Den Blomstertid Nu Kommer igår(Premiär idag).
Det här kommer inte vara någon slags recension utan mer spontana tankar jag har runt hela upplevelsen såhär direkt efteråt.

Jag har följt Crazy Pictures sedan början av Gymansiet när jag råkade snubbla in på deras dåvarande hemsida och blev slagen med häpnad. Detta var dock inte första gången jag hörde talas om dom.
En tid innan hade jag sett ett reportage på Östnytt om filmen "Änglakraft.
 
Filmen hade premiär i Maj 2006.
Runt den här tiden hade jag ett punkband vars replokal låg i centrala Mjölby. Jämte replokalen började nån slags studio byggas upp och en vacker dag satt två unga herrar i rummet med en dator och klippte film.
Jag kände igen åtminstone Viktor och vad jag antar måste ha varit Albin och kopplade ihop att detta måste vara killarna från Östnytt-reportaget som jag sett.
En tid senare upptäckte jag  alltså hemsidan där ett flertal kortfiler låg ute.
 
Jag gick som sagt då på gymnasiet där jag och min klasskamrat Joakim Gustavsson hade börjat göra kortfilmer under det märkliga namnet Estetnollorna. Våran styrka låg väl generellt alltid i att vi hade skådespelarerfarenhet och hög grad entusiasm att prova nya saker. Vi arbetar ju båda med film och teater även idag.
Dock minns jag att det var smärtsamt tydligt hur oerhört mycket bättre Albin & Viktors grejer var.
 
När det var dags för inspelningen av deras långfilm Soundcheck minns jag att det satt uppe lappar & affisher i Mjölby & Linköping med information om att dom sökte skådespelare till filmen. Av någon idiotisk anledning sökte jag inte. Jag minns inte varför.
Jag pluggade ju trots allt teater!
Istället följde jag arbetet så gott det gick på avstånd via hemsidan och som jag minns det viss lokal media.
 
En annan talande historia från den här tiden är när jag sommaren 2009 kom tillbaka till Östergötland efter 2 års skådespelarstudier i Halland och jag och Jocke bestämde oss för att göra en längre film vid namn Andra Takter.
När Jocke ringde upp en av dom potentiella skådespelarna uppstod denna dialog:
-Vi ska spela in en långfilm i Mjölby.
-Jaha, är det ni som är Crazy Pictures?
-........Nä, tyvärr.
 
Kommer ni ihåg det där punkbandet jag nämnde?
Vi hette The Slaughtered Reindeers och kunde knappt spela på våra instrument.
Vår styrka låg mer i våra liveshower och naiva optimism samt en viss känsla för hookiga refränger(Om man får tro Peter Swartling).
 Bandet innan spelning i Mjölby.


När vi spelade i den lokala musiktävlingen Rockkarusellen så hamnade vi i samma grupp som ett Norrköpingband vid namn Wrestling With Angels som spelade en slags Mew-aktig Postrock.
Precis som med Crazy Pictures filmer så var det allmänt tydligt att dom var betydligt bättre än oss på i princip allt. Vi kunde ju knappt stämma våra instument.

En tid senare släppte Wrestling With Angels ett gäng musikvideos av anmärkningsvärt hög kvalité.
Det visade sig att Crazy Pictures låg bakom och att en av gitarristerna(Olle) var medlem i filmkollektivet.
 


Som aspirerande musiker och filmskapare i Östergötland var det vid den här tiden av förklarliga skäl oerhört lätt att känna sig som Antonio Salieri i filmen Amadeus
Jag menar HUR FAN SKA MAN TÄVLA MED DET DÄR!?

2011 medverkade jag som statist i filmen Den Blå Mannen och hade möjlighet att prata lite med Hannes, Albin & Viktor när det var lite lugnare mellan tagningarna. Alla var oerhört trevliga.
 
Carl Fristedt & Jag under inspelningen av Den Blå Mannen.
Foto: Samuel Westergren

När jag 2012 flyttade till Stockholm för att studera filmskapande så bodde jag den första tiden i ett kollektiv tillsammans med bland andra en tjej vid namn Linnea....som visade sig ha skrivit manus till filmen Everything Is Poetry Baby. Världen är liten.
Everything Is Poetry Baby.
 
Soundcheck-poster.
 
2013 hade äntligen filmen Soundcheck premiär.
Jag och min kompis Peter åkte till Mjölby för att se den.
Jag tror att vi var dom enda där som inte hade något som helst att göra med produktionen men jag är oerhört glad i efterhand att vi gjorde det. En väldigt trevlig tillställning. Och filmen var bra!

Dagen efter så spelade vi in en podcast om våra upplevelser:
Lyssna på våra intryck här
 
Åren gick....
Jag hoppade spontant in som statist igen i filmen "Gilla" men syns inte i den slutgiltiga filmen.
Eftersom att filmen handlade om sociala medier skulle alla sitta och titta ner i sina smartphones.
Jag ägde vid tillfället ingen smartphone men hade tagit med mig en liten kamera som på håll skulle kunna misstolkas som en smartphone. Det var det bästa jag hade. Jag tror inte detta hade något att göra med min frånvaro från den slutgiltiga produkten oavsett. Men förhoppningsvis bidrog min närvaro på något annat sett.
Annars var det mest intressant att se hur dom jobbar.
Naturligtvis hade dom fixat ett eget tåg för filmens skull - vad annars?

Under 2015 lade dom upp sin nu smått legendariska Kickstarter-pilot, fick ihop nästan 800 000 kr.
Naturligtvis bidrog jag själv med några hundralappar.
Den Blomstertid Nu Kommer - Piloten 
 
För att sammanfatta!
Crazy pictures har funnits i min personliga sfär på olika sätt under 12 års tid.
Så när jag igår satte mig i biografen var det med blandade känslor och ett ganska unikt perspektiv.
Såååå....
Vad är är då mina spontana känslor om filmen Den Blomstertid Nu Kommer?

Den är bra!
Som jag sa i början så är inte detta någon recension så jag kommer endast prata om lite olika saker som jag upplevde och noterade.
 
Filmens effekter liknar inget som skådats i svensk film.
För oss som har koll på Crazy Pictures är detta ingen överasknining. 
Men dom har varit smarta nog placera det verkliga dramat på marknivå vilket gör att impacten av alla hemska saker som inträffar blir betydligt mer relaterbara och direkta. Vi är där med dom utsatta människorna i grodperspektiv.

Den egentliga historien handlar dock inte om explosioner och terrorattacker utan om relationerna mellan människorna i skuggan av attacken. 
Det finns så oerhört många saker filmen gör bra att det känns småaktigt att klaga över någonting.
Men om jag får ha mina nit pics....

Den Blomstertid Nu kommer

SPOILERS!
Som sagt ligger det egentliga dramat på marknivå mellan människor snarare än mellan soldater.
Detta är mer Red Dawn(Minus politisk propaganda) än Indipendence day.
Fast i Red Dawn handlar mycket om motståndsrörelsen mot den pågående invasionen och här finns det väldigt lite av det. Egentligen finns  det bara ett tiillfälle där en karaktär gör en slags redemption-aktig hjältemodig handling via nån form av Guerilla-motattack.
Den pågående invasionen är bara inramningen för den riktiga historien.
Filmens action och effekter är dess selling-point men dom hade inte varit någonting om vi inte hade varit engagerade i karaktärerna och deras historia då majoriteten av filmen inte ens vidrör invasionen.
Allt detta lyckas dom med.
 
Intressanta saker att nämna.
Som östgöte med god lokalkännedom är det naturlugtvis kul att se så många lokala "kändisar" dyka upp i allehanda mindre roller och cameos. Det kan dock också fungera som en distraktion av samma anledning.
Har man växt upp med att se Carina Perencrantz i lokal-tv(och sedemera 500 Com Hem reklamer) så drar hon uppmärksamhet till sig. Speciellt när hon står placerad mitt i framen.
Det märks också att stora delar av publiken på min förhandsvisning i Norrköping känner folk som är med i filmen personligen. Detta leder till allehanda opassande skratt och dylikt under några av filmens allvarligare scener.  Detta är ju såklart en grej som enbart kommer att uppstå i Norrköping och andra delar av Östergötland men ändå.

Jag som varit kickstarter-backare och därmed haft tillgång till en mängd olika Behind the scenes-filmer från produktionen märker också att just dessa filmer har spoilat en del viktiga scener för mig.
Jag vet att planet som Jesper Barkselius karaktär flyger kommer krascha in i snickarboden. Jag vet att Jesper Barkselius kommer bli slagen i huvudet med en spade. Jag vet att Jesper Barkselius kommer bli sprängd och flyga in i en vägg etc.
Även dessa är "problem" som vanliga biobesökare inte kommer att ha.
 
På tal om Jesper Barkselius...
En mer positiv sak som kommer med att känna igen mer eller mindre varenda skådis i filmen är att för mig som  följt Crazy Pictures under en längre tid så blir det väldigt kul att se ett slags Crazy Pictures all star team dyka upp på skärmen.
Här finns i princip alla.
Jesper Barkselius(Motortown!), Christoffer Nordenrot, Magnus Sundberg, Yngve Dahlberg, Alexej Manelov etc etc etc
Svenska militären verkar till stor del bestå av cameos och allehanda östgöta-profiler.
Tex har östgötateaterns Krister Kern en liten men viktig roll.

"Nykomlingarna" Pia Halvorsen och Lisa Henni gör båda väldigt starka rollinsatser.
Det ska nämnas att det är oerhört skönt att se en film på svenska där jag inte ser samma gamla uttjatade svenska skådeseplare i varenda roll.

Guys & Dolls På Östgötateatern. Första gången jag såg Jesper Barkselius.

Nu till mina små små små problem....
Tekniskt sett är filmen mer eller midnre fulländad. Allt från effekter till den oerhört skickliga ljudmixen och musiken är top notch.
Alla mina små inändningar med filmen har egentligen att göra med storyn,
Även om jag har nämnt att det verkliga dramat är bland människorna och inte i själva attacken så finns det vissa småsaker med själva invasionen som känns konstig.

Varför skulle Ryssland invadera Sverige till att börja med?
Filmen avslutas med ett kollage där vi får se efterspelet av attacken. Ryssland visar sig ligga bakom pga vad som framställs som nån form av ekonomiska skäl. Det sista vi ser innan eftertexterna är Putin som förkalrar att Rysslands ekonomi är säkrad och några i publiken skrattar och den bisarra slutsatsen.
Jag antar att är tänkt som nån slags komisk satir men jag vet inte ritkigt om det funkar för mig.
Att Ryssland skulle bryta alla diplomatiska band med i stort sätt resten av världen för en attack på ett enskilt land som saknar motstycke i världshistorien känns....inte trovärdig. Speciellt inte för ekonomiska skäl.
Jag tror inte Rysslands ekonomi på långa vägar står och faller med deras intressen i Sverige.
Och jag tror inte heller att man behöver vara speciellt insatt i världspolitiken för att dra den slutsatsen.

Jag tror det hade varit bättre att göra som i "Imorgon när kriget kom" böckerna(och filmen) och aldrig direkt avslöja vem som ligger bakom attacken för det är inte det väsentliga. Vi behöver ingen förklaring eller motiv till attacken. Vi behöver bara veta att vi är attackerade av vad som framstår som en ansiktslös fasa.
För såfort man pekar ut ett speciellt namn börjar man ställa logiska frågor som dom ovan.
Det hade helt enkelt inte behövts. Precis som i skräckfilm är Hotet alltid läskigare ju mindre man vet och ju mindre man får se.

Det mänskliga dramat då?
I stort sett är det riktigt bra. Det är genomtänkt och smart.
Mina ända problem är att vissa karaktärer gång på gång gör väldigt hastiga och forcerade beslut.
Inte för att dom känns trovärdiga utan för att handlingen kräver det.
Familjendynamiken i huvudkaraktören Alex familj är där det märks som tydligast.
Jesper Barkselius gör en bra insats men hans karaktär gör saker som inte riktigt känns motiverade vilekt leder till att dom konfliktfyllda scenerna inte känns förtjänade.
Scener där han slår sönder båda gitarrerna, slänger mat i diskon, skriker och gormar för småsaker etc.
Även när Alex slår ner honom mot slutet av filmen känns omotiverade och något klumpiga. Det är något där som inte ritkigt klickar för mig.

Skådespelariet håller 95% av tiden och är ofta riktigt bra.
Dom få tillfällen som känns "Falska" kommer från diverse lokala birollsinnehavare med korta replikskiften där jag inte köper att dom befinner sig i livsfara utan mer "Spelar" personer som befinner sig i livsfara. Liv och död-känslan är inte där vid dessa tillfällen.

Sen det här med regnet...
Här går filmen över lite i science fiction då jag inte vet/och framförallt inte hoppas att denna typ av kemisk krigsföring existerar. Glömskeregn eller Super-Alzheimers-regn(kärt barn har många namn) existerar inte vad jag vet men det har jag absolut inget problem med.

Däremot undrar jag varför ingen i hela kyrkan försöker rädda Alex från regnet när han bara står där.
Vi ser bilder där folk sitter i bänkarna och bara tittar på. Jag förstår att den emotionella impacten ligger i att han väljer att glömma hellre än att leva med minnena men det känns ändå konstigt och omotiverat att ingen alls, framförallt inte en person som uppenbarligen älskar honom försöker göra något åt det. 
Resultatet blir att den emotinella magsparken inte blir lika stark för mig som jag tror att filmskaparna vill att den ska vara. 

You get out what you Putin - Get it?

Med det sagt....
När eftertexterna rullar så är det en rad känslor som går igenom kroppen.
Jag skymtar mitt namn i eftertexterna bland vad som tycks var hundratals olika "Johan" som har donerat pengar via kickstarter.
 
Ett ord som återkommer i mitt huvdet är. "Stolthet".
Stolthet över vad dom här killarna har åstakommit.
Att ha fått följa deras resa genom åren och få se det leda till detta har varit en ynnest.
En motivation och ett bevis på att man kan uppnå precis vad som helst bara man jobbar hårt och tror tillräckligt mycket.

Det är tankar jag tar med mig när jag återgår till arbetet med min egna långfilm med en budget på en 185.e del av budgeten för Den Blomstertid Nu Kommer och med ett crew som är en 4.e del så stort som crewet på Änglakraft. 
 
Jag säger grattis till samtliga i Crazy Pictures för en fantastisk prestation.
Det är och har alltid varit en ynnest.

Salieri går långsamt tillbaka till Klippbordet.....
 
/JS

 

 

Regissörer och skådespelare

Kategori: Allmänt, Filmer, Skådespelare

Jag gillar många olika skådespelare och jag gillar även många olika manusförfattare och regissörer. Jag uppskattar dom alla på olika sett men det finns en detalj när det kommer till samarbeten som jag kan störa mig lite på. Jag uppskattar Tarantino, Bergman, Allen, Nolan & Kubrick på helt olika sett. Deras filmer är allt som oftast väldigt bra och det är såklart det viktigaste och jag tar ingenting ifrån dom men det som stör mig när man överblickar somliga regissörers karriärer är deras förhållande till casting av skådespelare.
 
 
Quentin Tarantino blir ofta uppmärksammad för att revitalisera "bortglömda" skådespelare genom att casta dom i sina ofta briljanta välskrivna roller vilket såklart leder till att den "bortglömde" skådespelaren får ett nytt uppsving i karriären. Exemplen är många: John Travolta, Lawrence Tierney, Pam Grier, Robert Forster, David Carradine, Michael Parks, Daryl Hannah, Don Johnson etc och till viss del även Kurt Russel, Uma Thurman, Michael Madsen & Jennifer Jason Leigh. Tarantino har dock påpekat vid ett flertal tillfällen att han inte gör detta som någon sorts gimmick utan att han helt enkelt ansåg att dom skådespelarna var dom bästa för just dom rollerna och att han har ett bättre minne än dom flesta castare när det kommer till skådespelare och deras kvalitéer. Han menar att skådespelare som en gång varit briljanta inte slutar vara det bara för att dom inte blir castade i stora filmer längre. Deras kunskap finns kvar och problemet ligger snarare hos castare och studiofolk som trycker på för att casta dom för tillfället nyaste och hetaste skådespelarna på marknaden istället för dom som kanske passar bättre till rollen. Och gång på gång bevisar han alla rätt.
 
Tarantinos stävan efter att alltid hitta den bästa möjliga skådespelaren för en roll gör även att han kan upptäcka nya stjärnor från oväntade håll. Jag har till exempel svårt att tro att någon annan regissör i världen ens hade kallat in den då relativt okände tyske tv-skådespelaren Christoph Waltz för att ens få läsa för rollen som Hans Landa. Man Tarantino gav honom chansen och två oscars senare är Christoph Waltz än av världens mest respekterade skådespelare.
 
Av detta kan vi lära oss att dom bästa skådespelarna inte alltid är dom med mest klout i branschen. Detta visade sig än en gång i Tarantions senaste film The Hateful 8 där han dragit ihop ett som han själv kallar det "Tarantino dream team". Han samarbetar återigen med Tim Roth, Michael Madsen, Samuel L Jackson, Kurt Russel och Walton Goggins. Av dessa fem är det egentligen endast Samuel L Jackson som i dagsläget kan anses vara en nuvarande "A-lister" i Hollywood. Tim Roths karriär har gått knackigt, Madsens än mer, Walton Goggins är en visserligen bra men relativt obskyr tv-skådis och Kurt Russel gör mest B-filmer och är långt ifrån sin forna stjärnstatus.
 
Skälen till varför det har blivit så kan diskuteras i evighet. Men inget av dessa betyder att dom har blivit sämre skådespelare. Snarare tvärtom. Och Tarantino glömmer inte. Med tanke på Tarantinos framgång kan det därför ibland störa mig att regissörer som Woody Allen och framförallt Christopher Nolan alltid tycks casta skådesplare som är "heta" för tillfället istället för att fortsätta arbeta med skådespelare som dom vet är bra och dessutom har jobbat med tidigare.
 
I Nolans fall finns det såklart stora ekonomiska intressen och därför även många påtryckningar från studiofolk att casta "Folk som drar pengar". Men han har ändå lyckats få med Michael Caine i så gott som alla sina filmer efter Batman Begins. Frågan är varför han är undantaget snarare än regeln.
 
I sin genombrottsfilm Memento har han tex castat Carrie-Anne Moss & Joe Pantoliano. Båda heta efter The Matrix. Även huvudrollsinnehavaren Guy Pearce kan sägas ha varit på uppgång vid tiden för filmens produktion. Då Memento idag anses av många vara ett modernt mästerverk så kan man såklart fråga sig varför Nolan valt att inte arbeta med någon av dessa skådespelare igen. Kanske passade dom inte in i dom filmer Nolan gjort sen dess. Det är säkert hans ursäkt om du skulle fråga honom.
 
En mer trolig anledning är att ingen av dessa tre anses vara speciellt eftertraktade av studios på samma sett idag som dom var då. Istället väljer Nolan nästan uteslutande att arbeta med skådespelare som är "Heta för tillfället". Hugh Jackman i The Prestige, Heath Ledger i The Dark Knight, Ellen Page & Dicaprio i Inception eller Matthew McConaughey & Jessica Chastain i Interstellar. Alla a-listers och påpassligt nog väldigt heta just vid tillfället när dom blev castade. Visst kan man göra ett case för att han tidigt plockade upp Joseph Gordon-Levitt och Matt Hardy samt gjorde helt rätt som castade Heath Ledger(Då väldigt het efter Brokeback Mountain) som Jokern i The Dark Knight men man kan ändå se en tydlig skillnad i resonerande.
 
Det finns såklart mycket mer att diskutera kring detta och många olika infallsvinklar att ta i beaktande men som ni märker eleverar jag mer åt Tarantions filosofi än åt Nolans i det här fallet.
 
Om jag fick chansen skulle jag personligen casta Benny Haag såfort jag bara kunde i vad som helst.
 
 
 
//NN

NostalgiNörden - Topp 5 Snusk i Disneyfilmer

Kategori: Allmänt, Film Recensioner, Filmer, nostalginörden

HAN E TILLBAKA!