NostalgiNörden

En blogg som innehåller Humor, artiklar, recensioner och allehanda nördigheter. Allt framfört på ett ganska komiskt sätt.

Kommentarspår!

Kategori: Allmänt, Film Recensioner, Filmer, Johan, Johan Recenserar

 
Jag har nu äntligen fått ändan ur och lyckats spela in och ladda upp ett kommentarspår till min finfina topp 20 lista över dom bästa svenska dubbningsrösterna som ajg spelade in för över ett år sedan. Här pratar jag lite goja om hur arbetet gick till osv. Kan förhoppningsvis vara kul för någon. Hurray!

Förhöret på DVD!

Kategori: Allmänt, Hamilton, Hamilton-Thon

 
Under mellandagarna så tog jag en sväng i butikerna i jakt på fynd.
På en videoavdelning så fann jag att tv-filmen "Förhöret". 
 
Ni som följer mig här och på youtube vet förmodligen om att jag för c.a ett år sedan startade en serie Hamilton-recensioner. Tanken var att gå igenom alla filmatiseringar inför den nya filmen men detta blev fördröjt pga olika anledningar. Jag planerar fortfarande att göra resten av filmerna nån dag.
 
En av dom filmerna jag dock hann recensera var just "Förhöret" som vid den tidpunkten måste sägas ha varit den mest obskyra och svåråtkomliga Hamilton-adaptionen. Det jag recenserade var en gammal rostig vhs-kopia.
Hursomhelst så hyllade jag filmen ganska rejält och sa att det tillsammans med Fiendens Fiende förmodligen var den bästa Hamilton-filmatiseringen av alla.
 
Nu säger jag inte att det är min recension som fått distrubutörerna att dra tummen ur röven och inse vilken guldklimp dom satt på. Men kanske!
Hursomhelst så är det oerhört roligt att den äntligen finns utgiven! Se den nu!
 
 

Nördiga Artiklar: Tre saker jag stör mig på i Django Unchained...

Kategori: Allmänt, Film Recensioner, Filmer, Nördiga Artiklar, Quentin Tarantino

Jag är förmodligen utan tvekan världens största Tarantino-nörd.(Visst är det skönt att kunna ta till överdrivet stora superlativ ibland). Jag har 7-8 Biografier hemma som jag då och då tar fram för att läsa under kommande buss, tåg och tunnelbanefärder. Jag anser att Pulp Fiction är den bästa filmen som någonsin har gjorts och någonsin kommer att göras. Enligt mig är den oöverträfflig på så många sett att jag på senare år accepterat tanken på att jag aldrig kommer att få se en lika bra film. Inte ens från Quentin himself. Därmed håller jag också mina galna förväntningar i schack.
 
Jag älskar alla Quentins filmer men har relativt svårt för två. Jackie Brown som jag alltid tycker lyckas bli seg och tråkig oavsett hur många gånger jag ser den. Sen har vi Death Proof som är värd att se för det fantastiska slutet. I övrigt är det en snabbt ihopraffsat "Lesser work" som Quentin själv har påpekat.
 
Med sina två senaste filmer har han dock verkligen kommit tillbaka till samma standard som han höll under sina första tidiga år. Han är nu en av dom 3 konstnärligt mest intressanta regissörerna i världen och han vet om det. Han vet också om att han måste fortsätta puscha sig själv för att vara kvar där. Han har dessutom sedan tidigare gått ut med att han tänker sluta filma över 60 för att fortfarande kunna vara på topp och inte tappa stinget.
 
Det finns inte en regissör(och kanske inte en  enda person) i världen som har inspirerat mig mer än Quentin Tarantino. Därför är det självklart en big deal varje gång han släpper ifrån sig något något nytt.
Detta för oss in på Django Unchained!
Tillsammans med The Hobbit och The Dark Knight Rises så finns det nog ingen annan film iår som jag följt med sådant intresse som denna. Jag har varit en sucker for information helt enkelt. Detta har även varit scenariot för Inglourious Basterds samt Kill Bill filmerna.
Jag var med när bilden på manuset dök upp online. Jag läste artiklar om hur Quentin hade svårt att skriva pga en grannes papegoja etc etc etc. Jag har nog läst allt utom själva manuset som läckte ut på nätet redan under sommaren. Jag vill helt enkelt inte ha filmen spoilad för mig. Är det något jag älskar så är det att sitta tyckt i famnen på en bra regissör som kan göra vadsomhelst med ens emotionella tillstånd.
 
Jag älskade Django Unchained. Jag tyckte tillomed att den var helt fantastisk. Förmodligen årets bästa film.
Men det är inte det jag vill ta upp i den här artikeln. Det är dom två små sakerna som jag stör mig på.
Spoilers Följer!
 
Jag har som bekant följt utvecklingen av filmen och spenderade stora delar av julen med att titta på timtals med intervjuer på Youtube. Och alla som känner Quentin vet att han ställer upp på allt ifrån långa intervjuprogram till talkshower till extremt nischade radiostationer.
En av sakerna som återkom under dessa intervjuer och som faktiskt nämnt långt i förväg var att Quentin hade skrivit en scen som involverade den rörelse som senare skulle komma att bli KuKluxKlan. I flera månader har vi fått höra att just denna scen är bland det roligaste han har skrivit. Att den är helt i klass med den idag klassiska Namnutgivnings-scenen i Resevoir Dogs.
 
Scenen handlar i korthet om hur olika medlemmar i klanen klagar över att luvorna/påsarna dom har på sig inte går att se igenom. Att titthålen inte är tillcräckligt stora etc. Personen vars fru har klippt ut hålen på alla mössor blir sur och rider iväg. Kul!
Jag skrattade dock inte alls under den här scenen. Det finns en mycket enkel förklaring till detta.
För över 20 år sedan så skrevs en exakt likadan sketch till programmet Lorry. En sketch som var med på den allra första Dvd jag någonsin köpte(Best of Lorry). Sketchen är även idag ganska välkänd. Samma sorts skämt återkommer och vissa karaktärer känns direkt hämtade därifrån. Detta är naturligtvis inget som Quentin Tarantino kan rå för. Han har förmodligen inte sett denna sketch(trots hans enorma kunskap). Dock är det svårt för mig personligen att skratta åt ett skämt jag redan hört berättas ett 300-tal gånger innan på ett snarlikt sett. Det är tråkigt för mig personligen att jag inte kan uppskatta ett skämt som Quentin själv tycker är det roligaste han har skrivit och det sörjer jag för.
 
Om nummer ett var ett högst personligt klagomål så är nummer två inte det. Den handlar om en ytterst central konflikt i storyn. Den tredje akten av Django Unchained består av två enormt fantastiska shoot out-scener. Man kan vekrligen säga att hela skiten brakar samman. I slutendan så slutar allting lyckligt. Jamie Foxx är stencool och Samuel L Jackson är fantastisk.
Detta som stör mig är dock att inget av detta hade behövt hända.
Hade Dr Shultz och Django varit ärlig med Calvin Candie från början och sagt att dom ville köpa tillbaka Djangos fru så hade dom förmodligen fått göra det och rest iväg utan att någon som helst blodutgutelse hade ägt rum. Det hade förstås inte blivit någon fantastisk tredje akt men jag hade föredragit om man hade lyckats ta sig dit på annat sett.
Detta fortsätter även med Dr Shultz och Calvin Candies slutgiltiga uppgörelse som i slutendan tar livet av dom båda. Calvin har förnedrat Shultz, Django samt hans fru Broomhilda men dom har ändå fått det dom kom för att få. Dom har fått köpa Broomhilda. Uppdraget är slutfört. Dom skulle om dom ville helt enkelt bara kunna rida hem till ett happy ending. Det som hindrar dom är Shultz stolthet som resulterar i att han skjuter Calvin, väl medveten om att detta med stor sannolikhet även betyder hans egen död samt ett efterföljande blodbad. Shults väljer alltså sin stolthet framför inte bara sitt eget liv. Hans handlande sätter och Django & Broomhilda i direkt livsfara. Hans agerande är barnsligt och dumt. Att det sen leder till två fantastiska action-sekvenser är en annan sak. Men det hade inte behövt hända. Dom hade kunnat få ut sin hämnd på Candie på något annat sett. Det stör mig.
 
Det sista som stör mig är en liten sekvens i Candieland där Django(Jamie Foxx) stöter på en cowboy spelad av Franc Nero. Det är här som Django bokstaverar ut sitt namn och sedan säger "The D is silent" varpå cowboyen svarar "I know" innan han går iväg. Det roliga med detta är naturligtvis inte bara det självklara i att D:et är tyst utan att Franc Nero är skådespelaren som spelade Django i filmen "Django". Ett kul metamoment helt enkelt.
Vad är det då jag stör mig på här? Jo scenen tillför inte storyn ett dugg. Neros karaktär kommer bara in, får Django att säga sin coola replik och får stå och posa jämte honom så att vi har dom två Djangos i bild samtidigt. Sedan går han iväg. Han nämns aldrig mer igen. Han påverkar inte storyn whatsoever. Han är bara där för fanboy-jerkoff-skäl. Det stör jag mig på.
Quentin har ofta påpekat att hans karaktärer inte diskuterar "The Plot" under filmens gång. En birollskaraktär vet inte om att den bara spelar en biroll. Vad den vet är den lika gärna huvudrollen. Ett bra exempel är Tarantinos egna insats som Mr.Brown i Resevoir Dogs. Han inleder filmen som om han spelade huvudrollen med en lång utförlig rolig monolog om vad låten "Like a virgin" egentligen handlar om. Sedan ser vi honom endast vid två tillfällen i resten av filmen där han endast har en replik per scen. Detta ger en känsla av att vad som helst kan hända. Varje karaktär har något intressant att säga. Det finns få karaktärer som bara är där för att polera bakrunden med sin närvaro.
Franc Nero scenen bryter mot allt detta! Den är bara där för att vara en rolig, metascen.
Nu är jag medeten på att jag gnäller på världens bästa manus & dialogförfattare men kunde han inte ha planterat nånting med karaktären som hade någon som helst vikt för resten av filmen?
 
Jag antar att Quentin skulle kunna förklara varför har gjort sina val och kanske skulle han lyckas övertyga mig. Men fram tills dess kommer detta att störa mig.
 
I övrigt är filmen helt fantastisk! Se den!
 
Mvh
//Johan
 
 
 
Tillägg:
Efter att nu ha sett om filmen så har jag noterat följande.
Franc Nero heter Franco Nero(Klantigt) och hans karaktär har en roll i handlingen. Jag missade helt att han var den andre tävlande i Mandingo-fighten. Han har således en viktig roll i handlingen då detta är etableringsscenen för Calvins karaktär. Ett misstag helt enkelt.
 
Värt att nämna är också att Shultz & Django diskuterar varför dom inte bara kan gå in och köpa Broomhilda ifrån Candie. Samtidigt var det inte det jag kritiserade. Men ändock värt att notera.