NostalgiNörden

En blogg som innehåller Humor, artiklar, recensioner och allehanda nördigheter. Allt framfört på ett ganska komiskt sätt.

Den Blomstertid Nu Kommer - Tankar

Kategori: Allmänt, Crazy Pictures, Film Recensioner, Filmer



Såååå.....
Jag såg en tidig visning av Crazy pictures långfilmsdebut Den Blomstertid Nu Kommer igår(Premiär idag).
Det här kommer inte vara någon slags recension utan mer spontana tankar jag har runt hela upplevelsen såhär direkt efteråt.

Jag har följt Crazy Pictures sedan början av Gymansiet när jag råkade snubbla in på deras dåvarande hemsida och blev slagen med häpnad. Detta var dock inte första gången jag hörde talas om dom.
En tid innan hade jag sett ett reportage på Östnytt om filmen "Änglakraft.
 
Filmen hade premiär i Maj 2006.
Runt den här tiden hade jag ett punkband vars replokal låg i centrala Mjölby. Jämte replokalen började nån slags studio byggas upp och en vacker dag satt två unga herrar i rummet med en dator och klippte film.
Jag kände igen åtminstone Viktor och vad jag antar måste ha varit Albin och kopplade ihop att detta måste vara killarna från Östnytt-reportaget som jag sett.
En tid senare upptäckte jag  alltså hemsidan där ett flertal kortfiler låg ute.
 
Jag gick som sagt då på gymnasiet där jag och min klasskamrat Joakim Gustavsson hade börjat göra kortfilmer under det märkliga namnet Estetnollorna. Våran styrka låg väl generellt alltid i att vi hade skådespelarerfarenhet och hög grad entusiasm att prova nya saker. Vi arbetar ju båda med film och teater även idag.
Dock minns jag att det var smärtsamt tydligt hur oerhört mycket bättre Albin & Viktors grejer var.
 
När det var dags för inspelningen av deras långfilm Soundcheck minns jag att det satt uppe lappar & affisher i Mjölby & Linköping med information om att dom sökte skådespelare till filmen. Av någon idiotisk anledning sökte jag inte. Jag minns inte varför.
Jag pluggade ju trots allt teater!
Istället följde jag arbetet så gott det gick på avstånd via hemsidan och som jag minns det viss lokal media.
 
En annan talande historia från den här tiden är när jag sommaren 2009 kom tillbaka till Östergötland efter 2 års skådespelarstudier i Halland och jag och Jocke bestämde oss för att göra en längre film vid namn Andra Takter.
När Jocke ringde upp en av dom potentiella skådespelarna uppstod denna dialog:
-Vi ska spela in en långfilm i Mjölby.
-Jaha, är det ni som är Crazy Pictures?
-........Nä, tyvärr.
 
Kommer ni ihåg det där punkbandet jag nämnde?
Vi hette The Slaughtered Reindeers och kunde knappt spela på våra instrument.
Vår styrka låg mer i våra liveshower och naiva optimism samt en viss känsla för hookiga refränger(Om man får tro Peter Swartling).
 Bandet innan spelning i Mjölby.


När vi spelade i den lokala musiktävlingen Rockkarusellen så hamnade vi i samma grupp som ett Norrköpingband vid namn Wrestling With Angels som spelade en slags Mew-aktig Postrock.
Precis som med Crazy Pictures filmer så var det allmänt tydligt att dom var betydligt bättre än oss på i princip allt. Vi kunde ju knappt stämma våra instument.

En tid senare släppte Wrestling With Angels ett gäng musikvideos av anmärkningsvärt hög kvalité.
Det visade sig att Crazy Pictures låg bakom och att en av gitarristerna(Olle) var medlem i filmkollektivet.
 


Som aspirerande musiker och filmskapare i Östergötland var det vid den här tiden av förklarliga skäl oerhört lätt att känna sig som Antonio Salieri i filmen Amadeus
Jag menar HUR FAN SKA MAN TÄVLA MED DET DÄR!?

2011 medverkade jag som statist i filmen Den Blå Mannen och hade möjlighet att prata lite med Hannes, Albin & Viktor när det var lite lugnare mellan tagningarna. Alla var oerhört trevliga.
 
Carl Fristedt & Jag under inspelningen av Den Blå Mannen.
Foto: Samuel Westergren

När jag 2012 flyttade till Stockholm för att studera filmskapande så bodde jag den första tiden i ett kollektiv tillsammans med bland andra en tjej vid namn Linnea....som visade sig ha skrivit manus till filmen Everything Is Poetry Baby. Världen är liten.
Everything Is Poetry Baby.
 
Soundcheck-poster.
 
2013 hade äntligen filmen Soundcheck premiär.
Jag och min kompis Peter åkte till Mjölby för att se den.
Jag tror att vi var dom enda där som inte hade något som helst att göra med produktionen men jag är oerhört glad i efterhand att vi gjorde det. En väldigt trevlig tillställning. Och filmen var bra!

Dagen efter så spelade vi in en podcast om våra upplevelser:
Lyssna på våra intryck här
 
Åren gick....
Jag hoppade spontant in som statist igen i filmen "Gilla" men syns inte i den slutgiltiga filmen.
Eftersom att filmen handlade om sociala medier skulle alla sitta och titta ner i sina smartphones.
Jag ägde vid tillfället ingen smartphone men hade tagit med mig en liten kamera som på håll skulle kunna misstolkas som en smartphone. Det var det bästa jag hade. Jag tror inte detta hade något att göra med min frånvaro från den slutgiltiga produkten oavsett. Men förhoppningsvis bidrog min närvaro på något annat sett.
Annars var det mest intressant att se hur dom jobbar.
Naturligtvis hade dom fixat ett eget tåg för filmens skull - vad annars?

Under 2015 lade dom upp sin nu smått legendariska Kickstarter-pilot, fick ihop nästan 800 000 kr.
Naturligtvis bidrog jag själv med några hundralappar.
Den Blomstertid Nu Kommer - Piloten 
 
För att sammanfatta!
Crazy pictures har funnits i min personliga sfär på olika sätt under 12 års tid.
Så när jag igår satte mig i biografen var det med blandade känslor och ett ganska unikt perspektiv.
Såååå....
Vad är är då mina spontana känslor om filmen Den Blomstertid Nu Kommer?

Den är bra!
Som jag sa i början så är inte detta någon recension så jag kommer endast prata om lite olika saker som jag upplevde och noterade.
 
Filmens effekter liknar inget som skådats i svensk film.
För oss som har koll på Crazy Pictures är detta ingen överasknining. 
Men dom har varit smarta nog placera det verkliga dramat på marknivå vilket gör att impacten av alla hemska saker som inträffar blir betydligt mer relaterbara och direkta. Vi är där med dom utsatta människorna i grodperspektiv.

Den egentliga historien handlar dock inte om explosioner och terrorattacker utan om relationerna mellan människorna i skuggan av attacken. 
Det finns så oerhört många saker filmen gör bra att det känns småaktigt att klaga över någonting.
Men om jag får ha mina nit pics....

Den Blomstertid Nu kommer

SPOILERS!
Som sagt ligger det egentliga dramat på marknivå mellan människor snarare än mellan soldater.
Detta är mer Red Dawn(Minus politisk propaganda) än Indipendence day.
Fast i Red Dawn handlar mycket om motståndsrörelsen mot den pågående invasionen och här finns det väldigt lite av det. Egentligen finns  det bara ett tiillfälle där en karaktär gör en slags redemption-aktig hjältemodig handling via nån form av Guerilla-motattack.
Den pågående invasionen är bara inramningen för den riktiga historien.
Filmens action och effekter är dess selling-point men dom hade inte varit någonting om vi inte hade varit engagerade i karaktärerna och deras historia då majoriteten av filmen inte ens vidrör invasionen.
Allt detta lyckas dom med.
 
Intressanta saker att nämna.
Som östgöte med god lokalkännedom är det naturlugtvis kul att se så många lokala "kändisar" dyka upp i allehanda mindre roller och cameos. Det kan dock också fungera som en distraktion av samma anledning.
Har man växt upp med att se Carina Perencrantz i lokal-tv(och sedemera 500 Com Hem reklamer) så drar hon uppmärksamhet till sig. Speciellt när hon står placerad mitt i framen.
Det märks också att stora delar av publiken på min förhandsvisning i Norrköping känner folk som är med i filmen personligen. Detta leder till allehanda opassande skratt och dylikt under några av filmens allvarligare scener.  Detta är ju såklart en grej som enbart kommer att uppstå i Norrköping och andra delar av Östergötland men ändå.

Jag som varit kickstarter-backare och därmed haft tillgång till en mängd olika Behind the scenes-filmer från produktionen märker också att just dessa filmer har spoilat en del viktiga scener för mig.
Jag vet att planet som Jesper Barkselius karaktär flyger kommer krascha in i snickarboden. Jag vet att Jesper Barkselius kommer bli slagen i huvudet med en spade. Jag vet att Jesper Barkselius kommer bli sprängd och flyga in i en vägg etc.
Även dessa är "problem" som vanliga biobesökare inte kommer att ha.
 
På tal om Jesper Barkselius...
En mer positiv sak som kommer med att känna igen mer eller mindre varenda skådis i filmen är att för mig som  följt Crazy Pictures under en längre tid så blir det väldigt kul att se ett slags Crazy Pictures all star team dyka upp på skärmen.
Här finns i princip alla.
Jesper Barkselius(Motortown!), Christoffer Nordenrot, Magnus Sundberg, Yngve Dahlberg, Alexej Manelov etc etc etc
Svenska militären verkar till stor del bestå av cameos och allehanda östgöta-profiler.
Tex har östgötateaterns Krister Kern en liten men viktig roll.

"Nykomlingarna" Pia Halvorsen och Lisa Henni gör båda väldigt starka rollinsatser.
Det ska nämnas att det är oerhört skönt att se en film på svenska där jag inte ser samma gamla uttjatade svenska skådeseplare i varenda roll.

Guys & Dolls På Östgötateatern. Första gången jag såg Jesper Barkselius.

Nu till mina små små små problem....
Tekniskt sett är filmen mer eller midnre fulländad. Allt från effekter till den oerhört skickliga ljudmixen och musiken är top notch.
Alla mina små inändningar med filmen har egentligen att göra med storyn,
Även om jag har nämnt att det verkliga dramat är bland människorna och inte i själva attacken så finns det vissa småsaker med själva invasionen som känns konstig.

Varför skulle Ryssland invadera Sverige till att börja med?
Filmen avslutas med ett kollage där vi får se efterspelet av attacken. Ryssland visar sig ligga bakom pga vad som framställs som nån form av ekonomiska skäl. Det sista vi ser innan eftertexterna är Putin som förkalrar att Rysslands ekonomi är säkrad och några i publiken skrattar och den bisarra slutsatsen.
Jag antar att är tänkt som nån slags komisk satir men jag vet inte ritkigt om det funkar för mig.
Att Ryssland skulle bryta alla diplomatiska band med i stort sätt resten av världen för en attack på ett enskilt land som saknar motstycke i världshistorien känns....inte trovärdig. Speciellt inte för ekonomiska skäl.
Jag tror inte Rysslands ekonomi på långa vägar står och faller med deras intressen i Sverige.
Och jag tror inte heller att man behöver vara speciellt insatt i världspolitiken för att dra den slutsatsen.

Jag tror det hade varit bättre att göra som i "Imorgon när kriget kom" böckerna(och filmen) och aldrig direkt avslöja vem som ligger bakom attacken för det är inte det väsentliga. Vi behöver ingen förklaring eller motiv till attacken. Vi behöver bara veta att vi är attackerade av vad som framstår som en ansiktslös fasa.
För såfort man pekar ut ett speciellt namn börjar man ställa logiska frågor som dom ovan.
Det hade helt enkelt inte behövts. Precis som i skräckfilm är Hotet alltid läskigare ju mindre man vet och ju mindre man får se.

Det mänskliga dramat då?
I stort sett är det riktigt bra. Det är genomtänkt och smart.
Mina ända problem är att vissa karaktärer gång på gång gör väldigt hastiga och forcerade beslut.
Inte för att dom känns trovärdiga utan för att handlingen kräver det.
Familjendynamiken i huvudkaraktören Alex familj är där det märks som tydligast.
Jesper Barkselius gör en bra insats men hans karaktär gör saker som inte riktigt känns motiverade vilekt leder till att dom konfliktfyllda scenerna inte känns förtjänade.
Scener där han slår sönder båda gitarrerna, slänger mat i diskon, skriker och gormar för småsaker etc.
Även när Alex slår ner honom mot slutet av filmen känns omotiverade och något klumpiga. Det är något där som inte ritkigt klickar för mig.

Skådespelariet håller 95% av tiden och är ofta riktigt bra.
Dom få tillfällen som känns "Falska" kommer från diverse lokala birollsinnehavare med korta replikskiften där jag inte köper att dom befinner sig i livsfara utan mer "Spelar" personer som befinner sig i livsfara. Liv och död-känslan är inte där vid dessa tillfällen.

Sen det här med regnet...
Här går filmen över lite i science fiction då jag inte vet/och framförallt inte hoppas att denna typ av kemisk krigsföring existerar. Glömskeregn eller Super-Alzheimers-regn(kärt barn har många namn) existerar inte vad jag vet men det har jag absolut inget problem med.

Däremot undrar jag varför ingen i hela kyrkan försöker rädda Alex från regnet när han bara står där.
Vi ser bilder där folk sitter i bänkarna och bara tittar på. Jag förstår att den emotionella impacten ligger i att han väljer att glömma hellre än att leva med minnena men det känns ändå konstigt och omotiverat att ingen alls, framförallt inte en person som uppenbarligen älskar honom försöker göra något åt det. 
Resultatet blir att den emotinella magsparken inte blir lika stark för mig som jag tror att filmskaparna vill att den ska vara. 

You get out what you Putin - Get it?

Med det sagt....
När eftertexterna rullar så är det en rad känslor som går igenom kroppen.
Jag skymtar mitt namn i eftertexterna bland vad som tycks var hundratals olika "Johan" som har donerat pengar via kickstarter.
 
Ett ord som återkommer i mitt huvdet är. "Stolthet".
Stolthet över vad dom här killarna har åstakommit.
Att ha fått följa deras resa genom åren och få se det leda till detta har varit en ynnest.
En motivation och ett bevis på att man kan uppnå precis vad som helst bara man jobbar hårt och tror tillräckligt mycket.

Det är tankar jag tar med mig när jag återgår till arbetet med min egna långfilm med en budget på en 185.e del av budgeten för Den Blomstertid Nu Kommer och med ett crew som är en 4.e del så stort som crewet på Änglakraft. 
 
Jag säger grattis till samtliga i Crazy Pictures för en fantastisk prestation.
Det är och har alltid varit en ynnest.

Salieri går långsamt tillbaka till Klippbordet.....
 
/JS

 

 

Recension: X-MEN: Days of future past DEL 1

Kategori: Allmänt, Film Recensioner

 

X-men filmerna har onekligen haft en svajig resa. Efter två ganska bra filmer så lämnade både Bryan Singer och manusförfattarna franchiset för att istället göra filmen Superman Returns. Efter detta så gick både X-men serien och Bryan Singers karriär mer eller mindre käpprätt åt helskotta. Åtminstone rent konstnärligt.
 
Efter att den lovande reigssören Matthew Vaughn tackat nej till regijobbet pga tidsbrist så valde man av någon oförklarlig anledning att lämna över X-Men franchiset till Bret Ratner(Ingen förstår nog fortfarande riktigt varför).
X-Men: Last Stand körde i princip hela franchiset i botten och fullkomligt slaktade  The Dark Pheonix Saga(Den mest kända X-man storylinen) i förbifarten.
 
Några år senare kom X-men origins: Wolverine..........Den filmen pratar vi inte om.
 
Här skulle man kunna tro att hela X-men serien var död och begraven för all framtid. Men plötsligt så började det pratas om en reboot(Filmvärldens mest osexiga ord). Filmen skulle heta X-Men: First Class. Jag minns tydligt hur oerhört ointresserad jag var av dess nyheter. En lökig reboot av något som slutade så illa. Mitt ointresse var så stort att när rykten började florera om att svenske Daniel Espinosa efter succén med Snabba Cash var aktuell som regissör så tänkte jag att han var på tok för begåvad för att göra något så tråkigt.
 
Sen hände något...
 
Efter succén med Kick-Ass(Fan vad jag älskar den filmen!) så valdes Matthew Vaughn återigen som regissör. Denna gången tackade han jag trots att han hade ännu mindre tid på sig än vad han skulle ha haft under Last Stand. Sen castades James Mcavoy & Michael FUCKIN Fassbender som yngre versioner av Charles Xavier och Magneto. Att man sen fyllde på med både Jennifer Lawrence och Nicholas Hoult skadade ju inte heller precis. Trots detta var jag fortfarande en aning skeptisk och det var inte förens jag började se igenom alla teasers, trailers och smakprov som lades ut på nätet i marknadsföringssyfte som jag bestämmde mig för att faktiskt gå och se filmen. Och det är jag glad för.
 
X-Men First Class var i mitt tycke den första filmen som fick allting på plats och dessutom hade specialeffekter och budget värdiga en X-Men film för mm det verkligen är något som ligger dom gamla filmerna i fatet så är det bristen på budget och storslagna effekter. Slutfighten i X1 känns med dagens mått mett skrattretande billig. Detta kan såklart förlåtas med tanke på att det var den första moderna superhjältefilmen som gjordes. Den kom två år innan Sam Raimis första spidermanfilm och hade en i sammanhanget skrattretande budget på 70 miljoner dollar. Detta var långt innan Superhjältefilmer var standard och stod för 99% av filmproduktionen i hollywood.  Ett osäkert kort att satsa pengar på med andra ord.
 
Hursomhelst.
First Class slog till underifrån och lyckades med tiden i princip självmant reparera skadan som orsakats av dom två förgående  filmerna. Åtminstone i publikens medvetande.
 
En del folk klagade över alla kontinuitetsfel som uppstod mellan dom gamla filmerna och First Class och jag deltog livligt i flera nätdiskussioner där jag bestämt hävdade att First Class inte var prequels till dom gamla filmerna utan en reboot där dom gamla filmernas kontinuitet helt enkelt inte spelade någon roll. 
Fassbender och Mcavoy såg ju inte ens ut som Stewart och Mckellen nånstans!
Nu var allting upplagt för en ny spännade trilogi där Last Stand och XMO:Wolverine inte existerade.
(Skådespelarna hade alla skrivit kontrakt för 3 filmer).
 
I December 2012 inkluderade jag X-men: Days of future past i min artikel om Den gyllene andra filmen eftersom att jag vid det laget fortfarande trodde att dom nya och gamla filmerna inte hade något med varandra att göra och därmed var att betrakta som del 2 i en eventuell trilogi.

Sen hände lite grejer...
 
Recensionen fortsätter i DEL 2

NostalgiNörden - Topp 5 Snusk i Disneyfilmer

Kategori: Allmänt, Film Recensioner, Filmer, nostalginörden

HAN E TILLBAKA!