NostalgiNörden

2010 är det dags för Quentin Tarantinos numera traditionella timslånga samtal med Charlie Rose. Ett program han gjorde en legendarisk entré i 1994 när Pulp Fiction var som mest på tapeten. Tarantino var det coolaste som fanns och gick loss i en 60 minuters nördrant om fransk 60-talsfilm, Godard, Jean-Pierre Melville, Alain Delon, sin uppväxt, castingen av John Travolta och i princip allt mellan himmel och gjord.

Denna gång är han här för att prata om Inglorious Basterds.

Det blir naturligtvis ett mycket intressant samtal som är väl vart att se igenom tre-fyra gånger om året (som jag naturligtvis gör). I förbifarten nämner dock QT också kort att han förmodligen inte kommer att hålla på längre än till 60. Charlie Rose frågar varför och QT svarar att "Directing is a young man's game" och att han inte vill vara en "Old man director". Tekniskt sätt har han även hintat det i tidigare intervjuer från 90-talet men det har aldrig riktigt tagits på allvar.

Det ska dröja 5 år till i samband med lanseringen av filmen The hateful 8 innan det tas upp igen då alla världens clickbate-sajter lanserar detta som "CHOCKERANDE NYHETER!!!". Sen blir frågan om detta verkligen kan stämma i stort sett uppdragen i 90% av alla Tarantino-intervjuer som görs fram till idag.

Tarantino förtydligar att han filmografi är viktigare för honom än allt annat. Han vill kunna se en slags kreativ navelsträng mellan hans första film Resevoir Dogs fram till den sista och har även nämnt att vetskapen om detta påverkar hans val av projekt. Under lanseringen av sin senaste film "Once upon a time in Hollywood" nämner han att den sista filmen förmodligen därför borde ha lite av en melankolisk känsla av avslut över sig och att det kommer spela in i vilken typ av film han gör.

Detta exkluderar adaptioner och eventuella Star Trek-filmer. Det måste såklart var något han skriver helt själv. 

När Kent i Mars 2016 meddelade att detta skulle bli det sista året i bandets existens var det med en episk video samt en pressrelease.

I pressrelease förekom denna formulering:

Vi ville denna gång undersöka vad som händer om vi skulle göra detta för sista gången.

Vad är det för känslor som då kommer fram?

För allt handlar om känslan.

Vi är väldigt väldigt nöjda med känslan den här gången.

Detta påminner starkt om Tarantinos motivering för att sluta.

Vad händer när man går in i ett projekt och vet att det är slutet. Dom flesta får ju inte den möjligheten utan håller på sålänge dom lever och kan stå upp. Pressar ut varenda droppe ur kreativitets-stenen tills det inte finns något kvar. Jobbar för att försörja sina 15 barn och 37 ex-fruar samt betala av lånet på det alldeles för dyra huset och tar skitjobb under ens värdighet för att hålla allt flytande istället för att skapa nytt och kreativt. 

SIDORSPÅR OCH FRAMTIDSPANING

QT har förvisso nämnt flera gånger att 10 inte är ett fast nummer. Det kan bli 11 men det kommer förmodligen inte bli 14-15.

Och eftersom att det är hans helt egna regel så kommer han kunna göra även tv-serier och annat under tiden. En Star Trek film kanske inte ens skulle räknas osv.

Detta kommer naturligtvis inte att hindra allehanda idioter på internet att vråla av "Fake outrage" om nu Tarantino skulle få för sig att göra en 11.e film oavsett hur många gånger han påpekat detta.

Det är som med megapuckot som 2013 för femhundratusenfemtielfte gången försökte höra vad Tarantinos åsikter om våld i film vs film i verkligheten var istället för att slå upp vilken random Tarantino intervju som helst från dom senaste 2 decennierna och kolla svaret.

Somliga människor lär sig aldrig.

Research? Vem behöver sånt? ! 

Även Ingmar Bergman bestämde sig på förhand för att 5 timmars-eposet "Fanny & Alexander"(Som råkar vara min absoluta favoritfilm efter Pulp Fiction) skulle bli hans sista. Att han sen gjorde mängder med långfilmslånga tv-filmer, teateruppsättningar, miniserier å annat spelade lixom ingen roll. Som Jörn Donner påpekar i boken "Fanny & Alexander - Ur Ingmar Bergmans arkiv och hemliga gömmor" så är Fanny & Alexander Som samlande antologi över teman hos Bergman naturligtvis en lämplig slutpunkt.

Bergman blev därför upprörd när tv-filmen Efter Repetitionen två år senare visades på stor duk i olika delar i världen uppblåst i 35mm.

Att som konstnär veta att man går in i ett avslut adderar helt klart ett intressant perspektiv till verket.

För Kents del resulterade det i en av deras i efterhand absolut bästa album "Då som nu för alltid" samt en gigantisk utsåld turné genom norden. Att medvetet gå in i slutet betalade helt klart av sig.

Det kommer det förmodligen att göra för Tarantino också.

Att världens bästa filmregissör och världens bästa band tänker så pass lika är naturligtvis ingen slump.